ilooveyou

.-* Sometimes the one you would take a bullet for, is the one behind the trigger..

Publicerad 2014-05-31 19:15:00 i Allmänt,

.-* Jag vill inte bli allt för känslosam just nu.. eller jo det vill jag.. För idag är en sån dag då jag bara vill slänga mig någonstans, skrika och gråta och bara fortsätta skrika.. Skrika på mig själv.. På andra. På livet. På allt! Bara skrika..

Jag vill inte skrika för att jag är arg.. Jag vill skrika för att jag är besviken. Besviken på mänskligheten, framförallt, men besviken på mig själv.. Så jävla besviken så jag vet inte ens vart jag ska ta vägen.
Helt ärligt så är de senaste 11 dagarna bara en jävla dimma för mig. Vet inte vad som har hänt, och jag tycks ha minnesluckor & det känns som att jag har sovit bort dessa dagar... Men det har jag tydligen inte..

Jag är besviken på människosynen många har. Jag är besviken på att folk tappat sin förmåga att älska.. förlorat förmågan att värna om sina medmänniskor.. förlorat moralen, empatin.. Allting börjar bli så hemskt..

Men ni vet den där känslan.. När ni har så många runt omkring Er.. men samtidigt känner ni att ni är världens mest ensamma individ. En ensam individ som vandrar på en planet, ockuperat av monster..Inte dem monstren som var "under sängen".. Men riktiga monster... Det känns som att jag slutade tro på monstren under sängen när jag började inse att monstren är ute.. bland mig.. jag är omringad..

Ni vet den känslan.. ni gör allt för en person.. ni skulle, utan att ens ta ett extra andetag, eller tveka det minsta lilla eller ens blinka en extra gång, ta en kula för personen..Men den personen visar sig göra allt förutom att finnas där.. Typ att den personen bara kramat om dig för att veta vilken njure han ska slita ifrån er kropp.. Är jag för brutal? Nej det är jag inte.. För det e precis så jag känner..
Att alla jag värnat om.. alla jag älskat.. alla jag har skyddat.. De finns inte där för mig.. De har egentligen aldrig ens funnits, det var bara en illusion jag hade för att må bättre.. Men nu när jag är klar.. det är nu jag verkligen inser.. De fanns inte där för mig.. De fanns där för sig själv. De fanns i min närhet för de visste att de skulle komma att behöva mig någon dag.. Men nu när jag inte behövs längre.. nu när de står på benen, så ligger jag här på marken.. Vill att någon ska sträcka mig en hjälpande hand.. Men där e ingen i sikte.. Jag hör inga röster som närmar sig.. Hör inte att någon försöker.. Jag hör inte att någon tar sig tiden att hjälpa mig.. Men det är mitt fel.. Jag vet det nu.. Det var alltid mitt fel.. Mitt fel att jag lät hjärtat styra.. Men, jag har alltid trott att om man är snäll så får man det tillbaka.. Nej. så är det inte. Så har det inte varit de senaste 10 åren och så kommer det aldrig bli.. Aldrig.. Aldrig..

Men det är mitt fel.. Jag står skyldig för all smärta min själ har fått smaka.. Alla tårar min kind har dränkts av.. Det var alltid mitt fel..
 
 
// a.h <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela